minns...

Det är tidigt på morgonen. Jag har precis kommit ut på gården. Egentligen skulle jag vilja sova nu och flera timmar framåt. Men den här dagen har jag längtat efter länge. De senaste dagarna har varit fyllda av upplevelser som skalat mej, bränt bort det onödiga i mitt liv och förvandlat mej på djupet. Jag har fått smak på något som jag aldrig kommer vilja leva utan. Äventyret, det äkta mirakelfyllda livet, brännmärket i hjärtat och kärleken till ett folk. Solen håller precis på att gå upp och det har inte hunnit bli så där nästan overkligt varmt som det kan bli än. Jag lutar mej mot den knotiga stammen på ett stort träd. Till frukost är det en tegelsten av kryddig sockerkaka och svagt chai-té. En av arbetarna på compoundet där vi bor kommer in genom porten i muren med ett lass sprattlande höns slängd över axeln, antagligen dagens lunch. Å va jag trivs här, långt bort från McDonalds, supermarkets och västerländsk fåfänga. Jag har kliande loppbett på benen, sand överallt och de senaste dagarna har det inte funnits något vatten i de gemensamma tvättbaljorna. Men jag vill inte vara någon annanstans just nu.
Mina vänner står i kön till faten med sockerkaka eller sitter redan utspridda i små klungor under träden i slänten. Sömn gnuggas ur trötta ögon och någon kväver en gäspning, hos varenda en finns det något speciellt som lyser igenom. En glöd från insidan, en stark motivation som gör översvämningen i tältet häromnatten eller turbulensen i en av byarna till ingenting.
Mumlet blandas med mjuka skratt. Solstrålarna börjar hitta fram till den dammiga marken genom löven. Jag älskar dom här människorna. Dom är mina bästa vänner, mina förebilder och min familj. Vi har för länge sen bestämt oss för att sluta leva för oss själva, sluta försöka uppfylla våra ego drömmar och lägga all energi på det som bara handlar om en själv.
Vad är en karriär med fett lönekonto, en übertrendig, maxat inredd våning och lyxiga semestrar, vad är adrenalinkickar och ett namn som alla som är något känner till? Vem skulle vi skryta för? Vad är svensson-duktig livet där man lyckas lagom med allt, där det man jagar efter kan försvinna på en sekund?
Vi vill leva för någon annans skull. Med den starkaste medkänslan och kärleken i världen utgjuten i våra hjärtan. Jag vet varför jag är här. För mannen som vi sprang på igår på dagen i ett gathörn, under ett plåttak. Han fick ett slut på ångesten, på oron för familjens försörjning och ett maktlöst slaveri under alkohol. Som han lyssnade till det vi hade att säga, nytt hopp föddes i hans hjärta och livet återvände till en trött människa. Eller för kvinnan som jag träffade mitt i trängseln på kvällen. Så vacker med kolsvart blänkande hy, stora guldsmycken och grönt skimrande tyg lindat runt håret. Hon som sökt mening och bekräftelse hela livet, som känt sej som om hon inte fanns, oälskad och oönskad. Som blivit utnyttjad och sårad av människor, söndersargad av ett hårt liv. Igår tillsammans med mej sträckte hon sina händer mot himlen och fick hitta perfekt upprättande kärlek, bekräftelse på djupet och ny livskraft. Hennes glädjetårar är värda mer än mitt eget liv. Lite senare steg den vackraste och starkaste lovsång, ett innerligt jubel från tusentals människor fyllda av tacksamhet upp mot den becksvarta natthimlen. Människor som hört, tagit emot, räddats, befriats och fått livet tillbaka. För deras skull, för kärleken till dem och alla andra som fortfarande inte hört vill jag leva, kämpa och fortsätta. Jag rör ut lite socker i mitt the och slår mej ner på backen tillsammans med de andra. Idag längtar jag efter mer… Idag väntar nya äventyr…